Jaadu, jag vet inte vad jag ska säga riktigt.. jag satt just och funderade på hur ytliga många har blivit och hur lite man egentligen ställer upp på saker och ting för sina vänner, även jag är dålig på det.. Se bara på mig och Stina vi är ett utmärkt exempel, hon är min bästa vän men vi hörs typ aldrig av ändå och jag vet inte, är det bara så att man glider ifrån varandra ? Eller är det bara så att vi tycker det är för jobbigt att ta upp saker vi vet kommer skapa konflikter eller är vi för rädda för att se oss i spegeln och se att vi förändrats med tiden?

Förändring var ordet? är  vi för rädda för att inse att vi förändras att allt inte bara fortsätter så som det var tidigare? Jag vill inte förändras eller till vissa delar, jag vill ju utvecklas som person men jag vill inte förändras till någon jag inte själv känner, det känns som om jag börjar göra det vissa dagar.. Jag längtar tillbaka så många gånger till tider då man liksom bara kunde vara i sina vänners sällskap och ha det sjukt trevligt fast man inte gjorde särskilt mycket, då man bara njöt av varandras närvaro.. Det känns som om vi har så bråttom nu för tiden, ingen har som tid för varandra.. Men om vi inte har tid för varandra nu, vem kommer då stå med dig när du behöver det som mest ? Vem kommer stå där med dig när du själv inte klarar av att stå upp?
Ibland är det svårt att inse hur värdefulla vänner egentligen är, hur mycket tröst som man kan finna hos dom, visst nu får inte särskilt min mamma som läser min blogg ta illa upp och så för jag menar familjen har man ju alltid där men när man behöver någon utomstående det är då vännerna kommer in i bilden..

Så ni vet vänner, NI är värdefulla och ni har fått mig stå så många gånger när inte mina egna ben burit upp mig..Tack =)