Livet, ja vad ska man säga? Allt är så orättvist, saker och ting händer fast man önskar att de aldrig gjorde de, men de händer faktiskt av en anledning för att man kanske någongång ska kunna veta när man verkligen känner lycka, för om jag aldrig känner sig olycklig hur ska man då kunna veta hur riktig äkta lycka känns?
Jag önskar att jag någongång kommer stå där och jag vet att jag någongång kommer stå där lycklig och bara vara mig själv den jag är, när vet jag inte men någongång och varför nu sluta leva sitt liv när den där tiden någongång kommer ändå, på vilket sätt den kommer vet jag inte men jag vet att jag förtjänar lite lycka...

Mina två sista år har varit bland mina bästa och mina sämsta..

Det började med att jag flyttade ifrån min familj, vänner, släkt allting, jag vet det låter dystert men det var ett beslut jag aldrig kommer att ångra, jag träffade även världens finaste människa jag fick dela många fina stunder med, han gjorde mig verkligen lyckligare än någonsin, han fick mig att fortsätta, fortsätta försöka och inte ge upp.. Han gav mig så mycket och jag hoppas verkligen jag gav honom lika mycket i livet..
Sedan lämnade min älskade moster mig, det är då man ser hur himla skört livet är, du var verkligen den bästa av den mostern man någonsin kunde ha, du vet hur mycket jag älskar och jag vet hur mycket du älskade mig..ca 1-2 månader senare så lämnar en av mina närmaste och bästa vänner mig, vi var inte ens vänner då och jag har lärt mig så sjukt mycket att det är så himla onödigt att bråka, tjaffsa om små saker för man vet aldrig vart livet för en.. Det kan sluta snabbt eller få vara långt och underbart.. Jag önskar du var här nu med mig, att vi kunde skratta som aldrig förr..
Ett år senare lämnar Erock mig också en av mina närmaste och bästa vänner, du var min högra hand, du hjälpte mig och fick mig verkligen att vilja, att vilja orka och på det sättet du såg livet har jag aldrig sett någon annan se det på och jag beundrar dig verkligen, för du levde verkligen, levde fullt ut.. Och jag saknar dig så det gör så sjukt ont..
För snart 3 veckor sedan lämnade min pojkvän mig efter 2,5 år bara sådär, chockad, sårad, arg, ledsen, besviken är många bland känslor jag har/hade.. Jag ska snart operera mig och kommer inte få spela handboll på 7-8 månader...Jag vet inte vart jag ska bo om två månader heller..
Mitt liv är i stort sett kaos, panik..
Men vet ni vad, jag skriver inte detta bara för ATT liksom, eller att jag vill att någon ska tycka synd om mig, jag har så många lärdomar i livet som jag kan skatta mig lycklig över men ändå ledsen, jag har varit lycklig, jag har haft världens bästa vänner som man ibland bara försummade utan att tänka på det, man tog kanske inte vara på tiden man hade ordentligt..
Jag hade världens bästa moster, världens bästa pojkvän och allt det är borta, men de har gjort så mycket för mig, likså kanske jag har satt spår i deras liv på ett positivt sätt, efter allt så har jag valt att gå vidare, jag har valt att inte lägga mig ner och ge upp, jag har valt att inte stänga inne mig själv, jag har valt att vara mig själv, tillåta mig själv att vara ledsen..Låta det ta sin tid, för sår tar lång tid att läka, men jag väljer att vilja och att inte ge upp..
Jag är inte alltid stark det är jag verkligen inte som många säger, men jag väljer för vi ALLA har val, jag väljer att vara stark när jag egentligen bara vill försvinna, jag väljer att inte ge upp för det finns så många som kanske behöver mig och som inte skulle klara av det jag gått igenom, jag väljer att vilja kunna bli lycklig igen och det tänker jag absolut bli, jag har kommit ett steg närmare mitt mål genom att ens skriva allt detta.. Sedan får ni verkligen tolka det som ni vill för vad än alla skulle säga om vad man gör och inte gör så kommer jag aldrig bry mig, för jag gör val och när jag väljer att göra något så står jag för det..

Vad än alla skulle säga om detta inlägg så bryr jag mig heller inte, jag är jag och det är jag banne mig stolt över..

Jag vill kunna vara den som står där för mina vänner, mina familj när det hamnar i en sådan här kris, jag vill kunna hjälpa dom och visa att jag bryr mig, för det gör jag verkligen, jag vill visa att jag förstår att saker och ting verkligen kan göra ont, men jag vill även kunna visa att det går faktiskt att ställa sig upp efter ett hemskt fall, det går att gå vidare, det går att fortsätta..
Det är inte värt att ge upp nu efter allt...

Nu ska jag sova, förlåt för ett väldigt långt inlägg, upp till dig om du orkar läsa eller inte, men jag skrev mest detta för mig själv..och förresten, jag ångrar inte något av mina val jag gjort de 3 sista åren, för just nu kanske jag är svag men tro mig jag kommer ställa mig upp, ställa mig upp starkare än någonsin fast det kanske inte känns så nu..

Godnatt på er

Får inte glömma att jag även träffat helt otroliga människor..