Damn, life is hard....

Jag vet inte längre, känns som att min ryggsäck bara växer sig större och större och snart spricker den där bubblan, man försöker vara positiv varje dag fast innerst inne känns mycket som om det bara är upp och ner just nu, det liksom bara är snurrigt och förvirrande och vissa folk runt omkring gör det verkligen inte bättre.. (Du säger emot dig själv hela tiden)
Bättre att inget säga än att gå och säga saker och sen inte stå för dom..

---

Och ja vad ska jag säga, du hör aldrig av dig längre, det är alltid jag som ringer och frågar saker osv, du kan inte glädjas åt en för saker och ting, du frågar aldrig längre om man ska göra något (för du har tydligen inte tid) Men du har ju tid med alla andra, jag vet inte vart jag har dig just nu och vet heller inte vart jag vill placera dig heller.. När ringde du och frågade sist att vi skulle göra något? Jag kommer inte ihåg iaf..

hur som helst är denna dagen PISS, ja orkar inte skriva något mer för det känns på tok för jobbigt att ens tänka tanken..

- i want to find my way back home - Hitta personen jag engång var..

(Lelle, tack för att du är ett stöd)..