KUNGÄLV

Jag vet inte vart jag ska börja, men jag kan börja med min egna tanke..
Att byta till Kungälv har nog varit ett av mina bästa beslut sen jag kom hit, visst det gick jätte bra i Kärra tills och notera (tills) jag skadade mig, men det är ju heller inte så konstigt, jag kan inte vara med till 100 hela tiden och göra saker jag kunde förr och nu sitter jag här 12 månader senare fortfarande skadad (korsbandet) och snart är det operation, men jag kan spela ändå, det finns så många som inte kan det men jag är så himla glad att jag kan det så jag inte hade behövt sitta på sidan om jag bara må dåligt hela tiden.. Men snart så hoppas jag på att vara tillbaka..
Men jag ska iallafall försöka komma till saken så fort som möjligt..

Laget är bland det goaste tjejerna jag träffat, alla är så himla snälla och man kan ha roligt på plan och utanför plan också med varandra, inga uppdelningar eller massa skitsnack (all the time), men nu är det något som fattas och det gjorde det inte i början på säsongen, vi är nere i en svacka och det känns inte som att vi har lika roligt som vi hade tidigare på säsongen varken på träningar eller matcher..
Vi peppar inte varandra som vi borde, tänk vad lätt det är att liksom bara säga till någon "fan va bra, fortsätt så" eller "synd, men du sätter nästa" och jag menar inte nu att man liksom bara ska säga det till dom som har en "självklar" plats i laget utan nu menar jag att ALLA behöver lyfta ALLA i laget, peppa upp varandra, ha roligt, spela för att man tycker att handboll bland det roligaste man vet..

Varför lägga ner all denna tid på något man inte tycker är kul? Varför går vi inte bara ut på plan och liksom bara har kul, har den där känslan om att "vi tar det här, tillsammans" "fan vad kul det kommer bli att spela idag" .. Att man har den där längtan i kroppen av att bara få ställa sig på plan och ha roligt för det är ju därför vi är där, eller iallafall jag..
Köra vårt race och om vi förlorar så förlorar vi TILLSAMMANS och när vi vinner så vinner vi TILLSAMMANS..Den där känslan saknar jag då vi peppar varandra, tränarna peppar alla och försöker få ut maximalt av alla spelare, visar glädje till varandra..

Vi spelar alldeles för ofta med oss själva, jag menar vi är ett lag, detta är en lagsport, jag saknar känslan av att man går ut på plan och liksom fan nu gör vi det här tillsammans har kul, vi skapar lägen åt varandra, gör det FÖR varandra inte för att bara vi själva ska lyckas ut för att vi TILLSAMMANS ska lyckas..

Det skulle vara så kul att komma till en träning då alla är glada, alla kämpar, kämpar tillsammans, har roligt och kan skratta och peppa varandra..
Nu vet jag ju inte hur de som är på plan känner men det är iallafall såhär jag känner, jag tycker det är så synd att det är på detta viset men vad ska man göra? Det är svårt att förändra något själv, utan alla måste vilja vara med på att det skall vara såhär..

Och jag vet att exempelvis vår tränare är väldigt hetsig ibland, har höga krav på laget, är den SÄMSTA förloraren jag någonsin träffat (på ett bra sätt) men även så ska man inte glömma hur mycket tid och själ han lägger ner på laget, även vi måste tänka på att lyfta våra tränare på träningar också, att visa att man uppskattar vad det gör för att vi ska kunna göra det vi tycker bäst om och jag om någon kanske inte skulle sitta och skriva detta eftersom "tränare" ibland kan vara min största motståndare, att även jag ibland drivs till vansinne, känner mig sjukt ledsen och bara vill vara någon annanstans, men som sagt även tränaren är en del av laget och nu menar jag inte att vi bara ska lyfta de som är på planen men även de som är på bänken och hjälper oss göra det vi gör..

Jag vet inte vad mer jag ska skriva.. Ska nog sova nu..
Godnatt på er !!