Nu sitter jag här hemma just innan jag sta ta mig till träningen.. och som vanligt sitter jag och tänker på dig.. Tänker på varför du bara lämnade oss/mig sådär.. Jag hade ALDRIG gjort det emot dig, jag menar du var ju den som stöttade mig när jag som mest behövde det, du var den som jag kunde prata ut med när ingen annan fanns där, du gjorde mig ALLTID glad när jag var på dåligt humör eller ledsen, du piggade alltid upp stämningen..
Du var den där "galna" typen som liksom gjorde sådant ingen annan skulle ha haft tanken på att göra men ändå var du så himla älskad av så många, du gjorde mångas liv till ett "äventyr", du styrde upp saker och ting.. Du fixade alltid så alla träffades igen, jag kan inte komma på en stund när jag har haft tråkigt med dig..
Det var alltid någonting...Det finns så mycket mer att skriva om dig det här hade kunnat bli en hel bok...

jag försöker, jag vill men jag kan inte acceptera att du lämnat mig, att jag aldrig mer kommer få träffa dig, krama om dig och ha roligt med dig, du kommer aldrig mer ringa dom där samtalen när jag behöver dom som mest du kommer aldrig säga "kom igen Emma, det där fixar du" du kommer aldrig mer lyssna när jag behöver prata med dig, jag kommer aldrig kunna ringa sig och bara höra hur det är.. Vet du egentligen hur mycket jag inte kommer att få göra nu när du lämnat mig? Förstod du inte att jag INTE skulle klara av det, visst jag är stark många gånger står jag stark och klarar mig i alla lägen men denna gången klarar jag mig inte.. Många förstår nog inte men dom behöver heller inte förstå.. Du var guld för mig min vän, jag SÅG dig som du var inte bara din yta, du visade mig vem som egentligen fanns där under och jag är verkligen hedrad att ha fått se den sidan av dig..

Men VARFÖR kunde du inte bara varit här med mig nu? Du hade ett val iallafall och jag förstår inte varför, det kommer jag nog aldrig göra... =( Jag saknar dig min vän...