Alldeles för tidigt..

Folk frågar hur man mår, hur allt går.. Man svarar bra, för vissa dagar är det faktiskt bra..Men innerst inne någonstans är jag ett nerv vrak, någon som hela tiden är nära att brista i gråt när man talar om er, tänker på er..
Jag går runt omkring och tänker på er precis varje dag, det går inte en enda dag utan att ni finns i mina tankar, jag kan kommer på mig själv att söka efter er, tro att man ska möta er en dag och förstå att allt detta bara vara någon som inte stämde, någon påhittad dum grej..
Varje gång jag ser något på tv eller film osv om något sådant här så klarar jag inte att hålla mig längre från att gråta, jag gråter för allting nu för tiden..

Jag vet inte hur jag ska hitta mig själv igen, för när jag tänker efter så inser jag att jag aldrig kommer att hitta "mig" själv igen, för utan er är jag inte mig själv, jag måste bli någon ny, måste leva på ett annat sätt, för ni kommer aldrig att finnas där hos mig igen, bara i mina drömmar..

Jag blir så arg på dom som klankar ner på mina vänner, jag blir så arg så jag inte vet vart ilskan ska ta vägen, genom att jag fått gå igenom allt detta så lärde ni mig hur viktigt det är att ta vara på sina vänner..

Det kommer alltid vara ett tomt hål där inom mig, nya saker kommer och fyller upp lite grann men det där hålet kommer alltid att finnas där för mig..Jag önskar så himla mycket att ni var här med mig.. Mormor, Moster, Erock och Hanna.. Jag har liksom bara skyfflat bort allting för att jag inte vetat hur jag ska hantera det och nu sitter jag här med en stor klump i hjärtat som tynger mig så himla mycket.. Sommaren är nog värst, anledningen att jag såg framemot sommaren var för att vara med erock och hanna, få uppleva allting igen på nytt.. Vad har jag att se framemot nu ? Jag vet inte vad jag ska göra i sommar, jobba ..sen vad mer?

Den delen som gjorde mig lite hel var Ted, nu finns inte han heller i mitt liv längre..När man känner sig som mest sönder, vad finns då kvar att göra en hel igen?