Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig angående denna saken, jag är nog mest tom.. Tom på vad jag vill säga och vad som egentligen borde sägas, det har liksom bara blivit sådär tomt, jag kan heller inte döma dig längre, för jag har ingenting att döma. Att känna så för någon som stått en så nära, att allt liksom bara blir tomt, det är tungt, tung att bära på sidan om..
Jag försökte verkligen, jag ville verkligen försöka, hjälpa.. Men du släppte aldrig in mig, du vägrade låta mig hjälpa dig..
Och nu står vi här idag, jag och du som två främlingar..
Framtiden kan jag fråga mig själv? Finns inga svar, finns ingen tanke, allt försvann


Detta inlägg blev en sån där funderare, till alla er som inte förstår försök heller inte göra det, det är jag som ytterligare än engång talar i gåtor..