Jag brukar faktiskt vara den som kan övertyga mig själv, jag brukar vara den som liksom bara "vad tusan säger jag, klart det komma ordna sig, det gör det alltid på något sätt någon gång" men nu sitter jag här och jag har känt så här länge liksom hur ska jag ta mig igenom allt det här? Hur tusan ska jag ta mig igenom det? Jag vet faktiskt ärligt inte själv..
Och det är inte så att jag sitter och tycker synd om mig själv för det gör jag verkligen inte, det finns alltid någon som har det värre men jag vet bara inte hur jag ska ta mig igenom allting.. Det finns så mycket, mycket som inte är uppklarat, mycket som sitter liksom långt inom mig som trycker på hela tiden, det gör så att inget funkar för mig till sist..

Vi kan ta som exempel handbollen, allt bara låser sig, jag är så förbannat less på mitt knä, ena träningen gör det ont, andra inte, ena träningen går bra, en annan går helt åt skogen, jag är så less på att jag bara går upp och ner såhär, att jag inte bara kan vara frisk, hel i mitt knä och bara vara den jag egentligen är.. Nu låser sig allting hela tiden, huvudet vill men inte kroppen.. Ett stort problem måste jag säga..

Och det finns så mycket som påverkar mig hela tiden, jag önskar jag levde på andra villkor just nu, att allt bara vara annorlund, ingenting går att rymma ifrån för det kommer alltid ikapp en men just nu känner jag mig bara väldigt ensam..
Inte ensam liksom sådär, för det om ted tar jag väldigt bra men allt annat liksom, jag känner mig bara så himla hjälplös och det är hur jobbigt som helst..

---

Jag vet inte, vet du?

Jag orkar inte funderar något mer idag, det blir bara jobbigare.. match imorgon får se hur det går, bara jag inte tänker så mycket och är så himla rädd om mitt knä hela tiden, det kan ju inte bli sämre just nu än vad det redan är..Jag hoppas iallafall..

Nu ska jag gå.. vi höres ..