Idag är en dag jag tror alla hade velat kasta i soptunnan, försvinna, lägga sig under täcket och gömma sig för verkligheten.. 1 year have gone by, and I still miss you like no words can describe..



Jag upptäcker mig själv med att gå och små snyfta för mig själv på morgonen, jag är inte en sån person som gråter så lätt men idag vill jag verkligen bara lägga mig ner och bara gråta..


Det är en berättelse utan slut, en berättelse som kommer fortsätta i mitt hjärta, om och om igen..Den kommer att finnas med mig resten av livet, du var den som fick mig att orka, du var den som alltid fick mig på bra humör igen, i ditt sällskap så fanns det verkligen inga sura miner, du gjorde saker precis som du ville, du levde livet till max .. Men en dag så var ditt hjärta på någon helt annat plats och du såg ingen annan utväg, du valde att lämna mig/oss här.. Ibland undrar jag då och då om du är med mig, hjälper mig som alltid, för det går inte en dag utan att du är i mina tankar..
Heller inte Hanna, ni båda är så otroligt saknade.. Jag önskar jag var någon annanstans, att allt detta bara var en lång dålig mardröm, det har jag önskat sen två år tillbaka då allt, mitt liv rasade samman.. Jag försöker bygga upp det, men ingenting blir detsamma utan er två..