What if you..



Min resa började för nästan exakt tre år sedan, mycket har hänt under tiden jag försökt hitta min egen väg.
Det började med en flytt hit ner, när jag valde att lämna allt där hemma för att försöka ge Göteborg en chans, jag valde nog rätt både på gott och ont kan man säga. Jag saknar verkligen alla mina nära där hemma.
Min familj, mina vänner, helt underbara människor som står där för en även om detta blev valet.

Jag kom hit ensam, de enda jag visste vilka det var va Emelie och Elina, resten var helt nytt.. Låter lite sjukt att jag flyttade hemifrån när jag var 16, är man mogen för det då? Vissa inte men jag var det.
Mitt liv tog verkligen en helvändning, många tuffa stunder har man tagit sig igenom, allt från att känna sån otrolig ensamhet till att fundera om valet man gjorde var rätt.


Men samtidigt har det gjort mig starkare och det gör fortfarande så att man växer, man gör misstag hit och dit det gör alla, man är ju bara mänsklig men sen att lära sig av misstagen och inse att det nog var fel och stå för det..Det är att växa som person.

Jag började iallafall min resa i Heid, ett lag som jag aldrig kommer glömma. Har hur många roliga stunder som helst därifrån, hur många goa tjejer som helst men det var tydligen inte där jag hörde hemma så jag drog mig automatiskt till Kärra eftersom jag tränade med dem först, även där hittade jag ett helgott gäng som jag trivdes otroligt bra med, även deras spelstil passade mig utmärkt dock drog jag på mig en korsbandsskada och har inte spelat handboll ordentligt på kanske 1½ år, frustrerande är vad man kan säga att det var.
Men min handbollstid där är inte över i Kärra, det kommer mera..


Däremot fann jag tröst och trygghet med Ted (mitt ex) under tiden här nere, han är en av dom som stått där för mig när jag verkligen behövt någon som hjälpt mig ta mig igenom alla olika stunder här. Allt från att vilja flytta hem till att ge upp allt verkligen allt. Han har fått mig att orka det där lilla extra, min trygghet en kärlek jag aldrig kommer glömma, verkligen aldrig. Det går inte att beskriva med ord men minnena bär jag alltid med mig.


Sen på min väg igenom allting så har jag även förlorat min moster och två av mina bästa vänner, det är inte lätt och alla inblandade kan nog hålla med mig. Min moster lämnade oss efter att varit svårt sjukt i cancer, jag önskar jag kunde varit där med dig då, och jag saknar dig otroligt mycket.
En/två månader efter henne så får jag ett samtal en morgon efter ett av mina vardagliga gympass, eller ett och ett samtal var närmare 20 missade samtal, hör Erock på mitt mobilsvar som säger "Emma du måste ringa Sissi, det har hänt något fruktansvärt" Har ni någongång fått den där känslan av att världen bara stannar upp? Man ser runt omkring sig på folk som skrattar är glada och man själv tänker HUR FAN KAN NI SKRATTA? HUR FAN KAN NI MÅ BRA? Efter mitt samtal med Sissi så stannade min värld upp

Hanna, det var min fråga. Det kan inte vara sant att det är den Hanna vi pratar om, att hon inte finns längre, att jag aldrig kommer att få träffa henne igen, aldrig kommer kunna krama om henne och säga förlåt för vårat gräl vi hade under den tiden.. Det var som att man ville skrika ut, kunde du inte tagit mig istället? Eller någon som är jätte sjuk och ville lämna livet, varför just henne? Låter kanske egoistiskt att känna så men det var precis så jag kände.

Men livet fortsatte, man travade på så gott man kunde helt enkelt..det gick ju inte att göra så mycket annat, många dagar var fruktansvärda, man kände sig så hopplös, så ensam..för ingen skulle någonsin förstå vilken känsla som befann sig inuti en..men jag tog mig igenom den värsta biten jag ställde mig upp igen för det var det hon skulle velat att vi alla gjorde..

handbollen gick bra, skolan funkade allt bara fortsätta i samma takt var dag som gick. Jag trivdes bra här nere, hade många funderingar på att flytta upp till Linköping den tiden med tanke på Ted och mina kusiner, Erock och allt jag trivdes verkligen där då.

Men så en dag föll bomben igen, jag sitter på bussen med massa vänner på väg hem från en match med Kärra, så droppar ett sms ner i min mobil "Erock har tagit livet av sig" och jag ser på det på det konstigaste sättet, sätter ner mobilen i fickan igen och tänker "fan vad elakt att skämta om sånt där" fortsätter prata med mina vänner och där släpper nog chocken, jag tar upp mobilen igen efter ett tag ringer Erocks mobil och hans pappa svarar, där faller jag, jag dog verkligen inuti, min värld föll samman totalt. Jag kommer hem beställer en biljett direkt till Linköping jag kan inte beskriva känslan av hur ont det gjorde i mig och hur ont det fortfarande gör, att känna känslan av att en av ens bästa vänner väljer att lämna en, vad gör man då? Vad ska man känna?


Jag har bara ett svar, man dör, man dör i sig själv, man dränker sig i frågor och det gör jag fortfarande. Man kan börja gråta för ingenting, bli arg och besviken men i själva verket så känner man sig hjälplös, man känner sig lämnad, man känner sig tom, ibland har jag frågat mig själv vad gör jag här?
Min värld står still ibland då och då fortfarande, då jag fortfarande är inne i den där chocken av att du inte är kvar.
Du var en person som fick mig att ställa mig upp igen när jag inte ville, när allt var åt skogen, jag vet precis vad du skulle gjort ikväll, vi skulle pratat, du skulle pratat mig till rätta, du skulle hjälpt mig, många andra gånger med.. Du skulle alltid funnits där, vi skulle skrattat pratat massa skit som vanligt och planera massa saker.
Men nu är inte verkligheten så längre, många gånger kollar jag på min mobil och är nära på att ringa dig, ibland har jag ringt dig bara för att få höra ditt mobilsvar engång till. För att få höra din röst igen..

Livet fortsatte i en underlig takt, en takt som förföljt mig ändå tills nu och det lär den nog gör länge. Jag valde att lämna Kärra sen för att se om det verkligen var detta jag ville, hämnade då i Kungälv av alla lag och upptäckte att det var det bästa jag gjort på länge. Jag hittade någonting jag trivdes med, dock skadad fortfarande, kunde inte spela handboll ordentligt på över ett år.


Sen droppade bomben igen, Ted lämnade mig, helt förtvivlad var jag..Många frågor som snurrade runt omkring i mitt huvud som jag aldrig kommer få svar på tror jag. Att förlora en kärlek är bland det svåraste man kan göra faktiskt, förutom att förlora någon till döden. Mitt liv kändes verkligen slut, det kändes som att ALLA bara lämnade mig, alla försvann en efter en. Jag tror inte jag åt på några dagar jag ville inte vara kvar längre, jag var nära på att ge upp allt, jag ville bara försvinna, hoppades att jag skulle göra det. Min kärlek jag hade till honom är nog obeskrivlig, visst alla har upp och ned gångar i ett förhållande men det var som att vi hörde ihop, jag och han. Jag kände mig själv förlorad, för utan honom vem var jag då? Detta var en vändpunkt i mitt liv, där tog jag mig i kragen och bestämde mig för att "jag tar mig igenom en dag i taget", jag ger inte upp nu, det måste finnas en anledning till att livet ville jävlas lite extra med mig, men ni som känner mig, brukar jag ge upp? Nej verkligen inte..

Tog studenten i våras också från Aspero, en skola jag heller aldrig kommer glömma, folk jag aldrig kommer att glömma, som satt sina spår i mitt liv, känns tråkigt nu i efterhand att ha gått ut faktiskt, saknar så otroligt många där redan nu. Men även om man gick runt där och gnällde och önskade att man skulle vara klar så finns faktiskt många av mina roliga minnen därifrån.


Och nu sitter jag här, singel, vikarie för hemtjänsten, med en HÖG med erfarenheter rikare, inte vet vad jag vill med livet, vart jag hör hemma, spelar i kungälv, är hel för första gången på väldigt länge och kan spela igen, med en hopplöshet i kroppen.. Jag kan säga redan nu jag ångrar ingenting, allt detta har gjort mig till den jag är idag och jag är faktiskt rätt stolt över mig själv, att jag tagit mig igenom allt detta på bara 3 år, helt fantastiskt. Alla har man upp och ned gångar i livet, jag är både ledsen och glad över att jag fått gå den hårda vägen, jag var tvungen att växa upp väldigt tidigt..Min resa är inte slut här än, vad ligger framför mig är en fråga? Många tuffa nya utmaningar som jag får slå mig igenom, om jag klarat allt detta hittils ja då klarar jag nog allt.

Jag hoppas ni vill fortsätta hänga med på min konstiga och roliga resa, för det kommer att komma mer absolut, mer att berätta om, vardagliga små saker som är värda att skriva om.
Sen vart resan bär av, det vet man aldrig. Jag är en velig person som jag skrivit tidigare, vips så kanske jag står på andra sidan jorden. Man vet aldrig och det är ju det som är så himla spännande..


Innan jag lämnar detta inlägg åt er så vill jag passa på att tacka alla som varit där för mig, som hjälpt mig genom mina svåra stunder, som förgyllt mina dagar, som brytt sig. Alla runt omkring.. Det är mycket tack vare er också att jag tagit mig igenom allting hittils, även om jag velat ge upp världen så har ni inte gett upp mig och min tacksamhet till er alla kommer aldrig att kunna beskrivas i ord, jag hoppas att vi får ännu fler stunder vi kan sitta och prata om, skratta åt och påminna oss själva om när det är sådär extra jobbigt.

Detta blev nog ett av mina längsta inlägg, men hoppas att ni orkar läsa och att ni kanske förstår mig lite mer, eller ni kanke helt enkelt tycker att det är kul att få lära känna mig genom det jag skriver.