Jag sitter här hemma som en halvmänniska pga rätt många olika anledningar, ringde Mamma idag och bara "jag vill hem nu, jag klarar inte det här längre" men Mamma är underbar som hon är och försöker göra det bästa av situationen och hon stöttar en alltid..

jag är en sån som kan förlåta i princip allting, man går vidare och ger människor nya chanser visst för många kanske man inte kan tillåta men alla är värda en andra chans.. jag har till och med förlåtit personer för sånt dom gjort som förändrat hela ens liv för alla är vi mänskliga, vi gör fel ibland små och ibland hur stora som helst men det är sådana vi är, vi gör fel, ber om ursäkt och går vidare från det och försöker helt enkelt bli bättre medmänniskor, men sen har vi sådana som inte kan gå vidare sån jag var förut mot Hanna, vi bråkade och bråkade för en jävla skitsak och sen dog hon, och att inte ens vara vän med en människa när dom försvinner gör så jävla ont, man har aldrig möjligheten till att säga vad man egentligen kände, hur mycket den människan betytt för en och hur en sånt jävla bråk inte alls spelar någon roll egentligen, man är helt enkelt för stolt ibland..
Men är den där stoltheten verkligen värd det i slutändan? Jag skulle spola tillbaka tiden på en sekund om jag fick möjligheten och ta vara på tiden jag hade med henne istället för att bråka om saker som inte egentligen betyder ett dugg..

Det känns som att man blivit lämnad hela sitt liv, det snurrar så mkt just nu så jag orkar inte stå, det är som att jag bara är just nu, igår blev jag fan rädd för mig själv var tvungen att ringa Emelie för jag vet inte vad jag skulle gjort annars och det är skrämmande, skrämmande att inte ha någon kontroll över sig själv längre, vad ska man göra då?!

Det här inlägget kanske jag inte bör posta i min blogg egentligen, men det är såhär det är och pratade även med mamma om det att det är dags att ta tag i det nu, det går inte att rymma ifrån längre, jag kan inte "skjuta" upp det, jag saknar den där Emma som finns där inuti som jag allt för ofta inte tar fram längre för att det är som ett svart moln som bara ligger där över en hela tiden..
Men jag vill tillbaka, jag den jag är, jag ska tillbaka men jag kommer behöva stöd, jag behöver människor som är där för en och hjälper en för jag har allt för många gånger försökt lösa sånt här själv men det går inte längre..

Emelie är nog den bästa vännen, jag ringer henne kring 2 på natten och hon ställer upp och pratar till halv 4, jag behöver verkligen prata om saker och jag tänker göra det nu, jag kan inte tillåta mig själv att försvinna ur mig själv så jag inte ens vet vem jag själv är, från och med idag är det dags för en förändring i mitt liv, jag kan inte åka hem till Norrland och rymma från allting igen, jag kan inte bara sticka för att det känns bäst så för när jag kommer tillbaka så är väntar ju allt på mig ändå precis som förr..

Jag vill prata med dig, jag vill säga precis allt jag velat säga, säga hur allting är och kunna vara ärligare än vad jag till och med vart mot mig själv, du är värd en förklaring från mig, jag behöver ge dig en förklaring om du låter mig ge dig det, du ska få veta allting..precis allt för det finns ingen anledning till att inte säga det, du behöver få veta precis som jag behöver erkänna saker för mig själv..

Det är inte lätt alla gånger att göra det jag gjort, jag blev sån himla självständig och stark person fram tills jag började rymma från mina problem, du är den som fått mig att vilja ta tag i saker men att vilja och att göra det är två helt skilda saker, men jag måste göra dt för min egen skull..Imorgon ska jag ta och lyfta luren och ta tag i det första problemet och det är att våga visa vad man känner..

Nu blev det ett allt för långt inlägg, men det här kommer bli vändningen i mitt liv.. så dag 1 då från och med idag så börjar jag ta tag i saker och ting som tynger mig bara för att bli lite lättare inombords..