Ibland känner man sig alldeles för stolt för att inse saker och ting, erkänna och stå för det. Man säger allt ofta saker man inte menar, saker man slänger ur sig för stunden och sen när man ska stå till svars för vad man gjort eller sagt så fegar man ur.

Ofta så behandlar man andra som man själv inte vill bli behandlad, vi möter inte andra med den respekten vi vill bli bemötta av tillbaka.. Vi slänger allt för ofta iväg sådant vi håller kärt, sådant som är av stor betydelse i ens liv, man tar allt för ofta varandra för givet, att man alltid kommer att finnas där.. Men i slutet när man inser vad man slängt iväg så kanske det redan är försent för att ta tillbaka det..

Kollade just en film som verkligen berörde mig, älskar sådana filmer .. Som man verkligen får en tankeställare av
Och det är just såhär på kvällskvisten man filosoferar, funderar kring allting, för då har man hunnit varva ner, smälta allt vad dagen har innebärt och det blir ofta om kvällarna man tar fram sådant man behöver ordna upp i livet, eller bestämma sig för..