Ja jag vet inte vad jag ska skriva, har vridit och vänt mig över detta då och då när det ploppar upp i huvudet mitt, men jag blir mer matt och besviken än att ens orka bli arg, jag orkar inte ens känna den minsta ledsamhet utan bara matt..Att man kan vara så oärlig, framförallt någon så nära, man är så blind och det här kanske är sent skrivet men har inte velat skriva något, har inte känts värt och det gör dt väl inte nu heller direkt, men jag kanske behöver skriva av mig det för att släppa dt..

Men jag kan tycka att visst kan man dra små vita ibland men att ljuga är stor skillnad, samtidigt är det ju inte värt att vara runt omkring människor som gör en ledsen hela tiden, jag förstår mig bara inte på denna människa.. enligt mig känns det väldigt kallt och omänskligt! Men visst vi alla är olika och tur är väl det .. Men samtidigt i all bitterhet så önskar jag ändå denna människa allt gott och framförallt på något konstigt vis så hoppas jag att vi kanske träffas senare i livet som vänner..

Nångång om denna person kanske läser detta så hoppas jag att du ändå tänker på mig ibland, för jag tänker på dig ibland..



Finns ett kort från min födelsedag där jag skrattar som aldrig förr, älskar det kortet verkligen..